Tri-Borough Triptych

Sebastian Lexer - piano+
Evan Parker - saxophones
Eddie Prévost - percussion

1. Camden (Parker/Prévost) 28:24
2. Deptford (Lexer/Prévost) 26:04
3. Dalston (Lexer/Parker) 24:55

MRCD89, matchless recordings, 2013


Julian Cowley - The Wire October 2013

Hearing Evan Parker make music with Eddie Prévost, on the first of these three lengthy duets recorded in three different London boroughs, is like watching a pair of tai chi masters sparring. Parker’s tenor and Prévost’s bowed and struck percussion draw buoyancy from each other’s energy as they alternately push and yield. Together they move with feline lightness, agility and balance, even when the music’s mood is stormy and turbulent. The event was Freedom Of The City 2012; the venue, Cecil Sharp House in Camden Town, London. The character and dynamics of that occasion change continuously, but there’s never a sense that this exhilarating music is getting locked into a formal shape or falling under the shadow of its performers’ individual identities.

Two other engrossing duets on TriBorough Triptych feature pianist Sebastian Lexer: with Prévost at Old Deptford Town Hall, South London, and with Parker on soprano at Dalston’s Cafe Oto. Lexer’s playing is disciplined and rather sparing, although he clearly enjoys pianistic practices and sonorities, not least perhaps for their historical weight, an element of resistance he can work with or against, just as Parker and Prévost parry the associations clinging to their own chosen instruments. But Lexer’s piano+ set-up involves a personally developed software to analyse and adjust the acoustic output, eliciting textures and durations unexpected from a grand piano, enhancing its scope and introducing an air of instability that calls for sharp reactions. Parker and Prévost are kept in states of heightened attentiveness, and the sustained outcome is lucid and graceful music making.


Dan Sorrels, The Free Jazz Collective. (

Tri-Borough Triptych could almost be considered a sequel to last year’s hard-to-place Impossibility in Its Purest Form—or, at the very least, an extension of the ideas it engaged. The albums both share a similar line-up and organizational structure: Lexer’s piano+ and Prévost’s percussion matched with an idiosyncratic saxophonist, then presented as a series of duos. But where Impossibility sported three shorter duos that culminated in a long trio performance, Tri-Borough Triptych forgoes the trio in favor of devoting more time to the stunning duets.

The first, “Camden,” is the familiar pairing of Parker and Prévost. About four minutes in, Parker touches on an almost Middle Eastern mode, accented by rich, methodical bows on the cymbals, which lend to the Eastern feel. Prévost’s palette seems expanded here; he coaxes a much richer range of sonorities from his cymbals, occasionally shadowing Parker’s tenor with impressive precision, and adds sporadic exclamation marks of toms and rubbed drumheads. The performance reprises the ritualistic air of their meetings on Most Materials: here, we encounter the secret rites of the Masters.

Equally exciting are the performances with Lexer. Every new album is an opportunity to see the development of his expertise with his piano+ system. Last year, I described his cyborg instrument as “neither piano nor electronics,” but “a very mysterious, organic soundworld that’s intimately tied to the physical act of playing piano, even though the source material is often hopelessly obscured.” On “Deptford” he becomes so subtly enmeshed with Prévost’s wash of sound that he’s difficult to pick out; his contributions connect in some subconscious place, like the omnipresent, deeply-felt hum of a giant transformer. At eight minutes, some delicate chords are sounded. They are fleeting, and the electronics sustain their ringing harmonics indefinitely, where they are soon subsumed into Prévost’s clatter, which sounds both immediate and distant, like a dark storm on the horizon whose first raindrops are already beginning to splash down. The music is abstract, but it’s difficult to listen without grasping for associations: later, the crackling of a fire, echoing in the heart of a cast iron stove.

But in the end, the first two-thirds of the album could be viewed as a set-up for the showdown between Lexer and Parker, their first meeting. Parker and Prévost have a storied history, and we’re now familiar with Lexer and Prévost, as well. We’re left anticipating the ways Lexer’s incredible piano+ system will interact with Parker’s singular approach, one that’s no stranger to dramatic electro-acoustic environments. Lexer is in a remarkable position to match a normally fixed-pitch instrument against the microtonal bath of Parker’s technique. As “Dalston” gets under way, Parker’s approach keeps close to his solo outings, with incredible runs on soprano that Lexer often engages indirectly, creating his own complex patterns of harmonics that crash into Parker’s. But there are also piano and sax-transcending drones, a product of Parker’s pulmonary might and Lexer’s technology. After 20 minutes, these give way to beautiful, chiming tones, a duet of church bells and birdsong.

What’s remarkable about Tri-Borough Triptych is how close these three very different instruments can be pulled together. These duos display of a new era of virtuosity, in which the musicians have moved beyond mere “chops” to a level where their chosen instrument can be melted down and re-forged to fit nearly any working context. But for anyone already familiar with these three, that’s hardly news.


Michael Rosenstein, Point of Departure Issue 45. (

Tri-Borough Triptych is a bit of a connect-the-dots release comprised of three live duo performances recorded around London in 2012 and 2013. The first captures a performance by long-time cohorts Eddie Prévost and Evan Parker; the second, a duo between Prévost and Sebastian Lexer, a regular member of Prévost’s recent pool of collaborators; and the final, a first-time meeting between Parker and Lexer. In the liner notes to the CD, John Tilbury talks about a common thread of deep, committed listening that connects these three duo settings. And while that is true, the contrasts are illuminating.

Parker and Prévost have been at this for decades now and while they didn’t get to recording together until the ‘80s, their paths certainly crossed long before. From the very first sounds of their duo (recorded live at the 2012 Freedom of the City Festival) the two musicians are unmistakable as Parker’s bobbing and weaving tenor slowly gathers in whorls against Prévost’s shimmering bowed percussion. Each of these musicians have carved out their respective definitive vocabularies and what one hears across this 28-minute improvisation is the collective give-and-take the two explore. Parker’s more discursive approach ups the level of activity in the mix while Prévost countervails by drawing out the flow, introducing pools of stasis as the music unfolds. With musicians of lesser ability, that could lead to a disjointed dichotomy, but with these two, the result is a natural sense of ebb and flow.

Prévost’s duo with Sebastian Lexer operates in an entirely different manner. Lexer’s piano and signal processing combines the resonant strings and surfaces of a piano, close micing of the instrument and the room, and software which is used to process and refract the various inputs in real-time. For the first third of their duo, Lexer and Prevost focus in on the attack and decay of bowed percussion, shuddering piano strings, honing in on the physical properties of the sounds. Gradually, they introduce the attack of struck piano keys and the rattle of bells and gongs into the mix, but the balance never veers toward conversational interplay. Instead they allow the improvisations to sit in sections of density or scrim-like transparencies, building organically and then opening up while never rushing the transitions.

Parker’s meeting with Lexer is not nearly as seamless. Here, Parker’s labyrinthine soprano and Lexer’s treated piano and electronics seem to move beside each other, trying to find inroads but never quite doing so. Parker has extensive experience working with electronic processing and, at its most successful, saxophone and electronic extensions are subsumed into a single voice. With this session, there is a cautiousness that prevails as the two push at the edges, dialing up activity levels and then backing off, only to press on again. While there is a certain sense of exploratory risk-taking, the two never quite connect.


Julien Héraud - Improv Sphere, 25.09.2013 (

L'improvisation libre, on a souvent l'impression que c'est l'art des rencontres. Quand deux ou trois univers se rencontrent, c'est parfois chiant et improbable, mais c'est aussi parfois une surprise complète. Sur Tri-Borough Triptych, trois rencontres en duo sont proposées, avec Sebastien Lexer (piano), Eddie Prévost (percussions) et Evan Parker (saxophone). Le percussionniste a déjà joué avec chacun d'eux. Beaucoup connaissent ses travaux avec Evan Parker, et ce duo ne surprend pas vraiment. Ce sont plutôt les duos avec le pianiste Lexer, un musicien assez discret mais remarquable, qui surprennent ici, aussi bien avec Prévost qu'avec Evan Parker, avec qui il enregistre ici pour la première fois.

Contrairement à ce que l'on pourrait attendre, Parker commence sur la première improvisation à jouer sur l'espace et le silence aux côtés de Prévost. De courtes phrases sans trop de techniques étendues, des phrases assez simples répondent aux cymbales et grosses caisses frottées. Les deux voix sont bien distinctes et se connaissent - elles se répondent avec attention mais sans trop de surprise. Puis vient le deuxième duo avec Sebastien Lexer et Eddie Prevost. Toujours des grosses caisses et des cymbales frottées ; auxquelles répondent cette fois un piano extrêmement énigmatique. Un piano préparé avec minutie, où Sebastien Lexer joue sur l'intérieur du piano avec un e-bow, produit des nappes discrètes qui se noient dans les flux harmoniques des percussions. Sauf quelques fois, de manière très parcimonieuse, le clavier est utilisé pour de courtes phrases de quelques notes, d'un accord ou d'un arpège, à la manière de Tilbury. Lexer joue beaucoup sur les notions d'espace, de confusion des sources, sur l'étirement des notes et l'absence d'attaque. Des couleurs qui répondent et enrichissent merveilleusement la palette de percussions. L'autre duo Lexer/Parker est aussi excellent. Le pianiste continue son exploration des reliefs et des fractures, des déserts plats et abstraits d'où surgissent parfois un clavier d'une beauté spartiate. Et à ses côtés, Parker joue également de manière plus disparate que d'habitude. Il n'est pas question de souffle continu, le saxophoniste joue des lignes courtes, brèves, il varie les dynamiques et l'intensité en fonction des schémas de Lexer. Cette fois, la confusion entre les instruments n'est plus possible, le dialogue s'installe donc dans des rôles et des réponses plus risqués. Les deux univers ne se ressemblent en rien aux niveaux des couleurs et des textures, mais ils parviennent tout de même à se concilier dans le dessin de reliefs, dans la gestion des dynamiques et dans l'enrichissement mutuel des flux. Superbe duo.

Trois duos assez différents qui valent surtout le coup pour la collaboration de deux vétérans de l'improvisation libre avec le très juste pianiste Sebastien Lexer. Des duos assez calmes et abstraits, mais plutôt riches en couleurs et qui varient les dynamiques et l'intensité avec équilibre et justesse. Du très bon travail.


Joacim Nyberg - Soundofmusic (

Matchless Recordings har en stor katalog proppfull med alldeles underbar musik och alla deras releaser är värda att uppmärksamma. Tri-Borough Triptych är en av de senaste på bolaget och den presenterar tre musiker i tre olika duokonstellationer: Evan Parker/Eddie Prévost, Sebastian Lexer/Eddie Prévost och Sebastian Lexer/Evan Parker. Titeln Tri-Borough Triptych var till en början inte helt uppenbar för mig; ett "borough" är ett slags distrikt eller kommun och en triptyk är en tredelad bild som utgör en helhet. På skivan får man höra tre duos på tre platser och alla blir delar av det hela, precis som en triptyk och därav titeln.

På första stycket "Camden" är det de gamla vännerna Parker och Prévost som möts, tenorsaxofon och slagverk. Prévost spelar till stor del med stråke på cymbaler vilket leder till (a)tonala sjungande ljud. Vidare använder han klubbor, stora bastrummor och cymbaler/gongar. Han slår, gnider, stråkar ytorna och skapar allt från skyhöga knivskarpa toner till lågfrekventa stön. Prévost skapar en klangvärld som få trumslagare ens kommer i närheten av. Detta verkar locka fram den melodiska sidan hos Parker som smeker fram toner och melodier som är båda sköra och starka på samma gång. Hans tenorspel har en viss skev skönhet som kommer helt i sin rätt tillsammans med Prévosts klanglighet.

Musiken bygger på "ebb & flow", det vill säga den liksom kommer och går. Parker och Prévost låter idéer byggas upp, ljud klinga ut, för att sedan övergå i tystnad. De laddar om, för att återigen skicka ut musik i etern. Dynamiskt är bara förnamnet. Det är genomgående svagt men för den saken skull inte det minsta försiktigt eller tassande. Prévost är världsbäst på att skapa ohygglig intensitet i minimala sounds och Parker är även han bekväm i de små gesterna. Musiken har en fascinerande detaljrikedom där vartenda ljud är värdefullt. Och det är otroligt koncentrerat, man kan nästan känna hur laddad stämningen är, hur fokuserade Parker och Prévost är. "Camden" klockar in på nästan en halvtimme men tiden bara flyger iväg. Jag vill höra mer, mer och ännu mer. De sista fem minuterna av stycket är bländande vackra och jag önskar att det kunde fortsätta för alltid. Musiken är underbar. Alla förväntningar uppfylls och jag kan enkelt konstatera att dessa mästare har gjort det igen.

På "Deptford" möter Prévost den något yngre Sebastian Lexer i en intressant duo. Lexer hanterar sin uppfinning piano+ vilket verkar vara ett piano med elektroniska extensioner som möjliggör realtidsprocessning. Han använder det på ett mycket finkänsligt sätt, de akustiska ljuden står centrum men får en skjuts av elektroniken vilket resultaterar i ett ovanligt pianosound som är svårt att härleda. I början låter det som sinustoner som sträcks ut och läggs jämnisdes Prévosts stråkade cymbaler. Lexer slår också på pianosträngarna, får det att låta som slagverk. Han gnider något mot dem, får dem att tjuta. Vid något tillfälle låter det som en cello. Ibland bara susar det. Stycket har en stark metallsmak och Lexers piano+ låter fantastiskt ihop med Prévosts slagverk. Efter ca sju minuter spelar Lexer för första gången piano på ett mer konventionellt sätt. Lugna fina klanger läggs fram, eftertänksamt, inget förhastat, inget överdrivet. Sparsmakat är nyckelordet. Prévost är lika briljant i detta tycke som det förra. Han låter oss än en gång förstå att han är en av de absolut bästa. Lyssna bara 23 och en halv minut in när han skapar knäppande ljud som trots att de är så väldigt små kan välta omkull vilken hårdrockstrummis som helst. Vilken intensitet!

"Deptford" är ett fascinerande stycke musik. Liksom duon med Parker är lågdynamiken genomgående även för detta stycke och det är mycket vackert. Familjära instrument omarbetas och blir till något främmande och spännande. Ofta vet man inte riktigt vem eller vad det är som låter. Lexer har tagit pianot till en ny nivå och han använder verkligen hela instrumentet för att skapa nya slags ljud. Lexer och Prévosts instrument och deras sounds gifter sig och skapar en behaglig värld där man vill stanna.

På "Dalston", slutligen, är det Lexer och Parker som möts och det är faktiskt första gången de två spelar tillsammans. Vilket märks. Parker hörs här på sopransaxofon och han är mindre melodisk, som det brukar vara när han drar fram den mindre saxen. Men han är ju så underbar att lyssna på när han spelar sopran. Han har ett unikt sound som man inte kan få nog av. Och det blir klassisk Parker precis så som man vill ha det. Det låter lika bra som alltid och jag tror inte att det är möjligt att tröttna på det. Lexer skapar allehanda ljud på sitt piano+, det har en stor bredd och än en gång hanterar han det med känsla. Han spelar så lite men ändå så mycket. Less is more känns klyschigt men ack så rätt.

Kanske känns Lexer lite mer vilsen tillsammans med Parker, han får anstränga sig mer; leta, prova, kanske blir det lite krystat. Inte undra på, detta är ju deras första möte. I Prévost hade Lexer en partner som rörde sig i samma ljudvärld, kanske är Parker från en något annorlunda dito. Visst, Parker är inte heller hundra procent i sitt esse här, han spelar ganska säkert, tar inga större risker. Vi har hört honom så här många gånger tidigare. Lexer och Parker känns faktiskt inte helt bekväma med varandra och "Dalston" blir det minst spännande av de tre styckena. Missförstå mig rätt, med en sådan hög nivå som dessa musiker har är ett halvspännande stycke ändå mer spännande än det mesta man hör på skiva idag.

Tri-Borough Triptych är en mästerlig skiva där man blir påmind om hur mycket man göra med så lite. Hela skivan är väldigt ljudsvag och långsam men samtidigt otroligt intensiv. Musiken är väldigt vacker och vilsam och man vill hela tiden ha mer. De tre styckena utgör en ljudkonstens triptyk och tillsammas skapar de ett mycket starkt improviserat verk som man kan lyssna på oändligt många gånger och alltid hitta spänning och njutning i.


Richard Pinnell, The Watchful Ear. (


Tri-Borough Triptych contains three duo recordings made in different places around London between May 2012 and January 2013. The first of the three tracks is a duo formed of Eddie Prévost’s bowed percussion and Evan Parker’s saxophone(s). These two old hands have played together countless times, and the music sounds like the product of a long ongoing friendship- mutually formed sculptures of twisting, spiralling, fluid sound. For me, these two symbolise the notion of form over style, the simple moulding of sound from basic acoustic elements so as to generate shapes that fold around one another, wrestling, caressing, wrapping around each other to form something new. Still, I’ve never been the biggest fan of Parker’s sax. I have always struggled to be able to articulate why, but there is something about his sound, and the way it insistently just flows through rapid warbling patterns that doesn’t connect with me. I have said before that I realise I am in the minority here, but try as I might Parker’s contributions to much of this disc just feel too busy. Clearly he is engaging with the other two musicians, and clearly everyone combines their sounds perfectly, but while many people admire Parker’s ability and predilection for circular breathing techniques I’ve personally always hoped for the opposite from him- stop and take a breath, leave a little more room in the music. Nevertheless, these two work really well together with those flowing eddies and little crests of billowing sound.

If the first track then is a nice little cameo of tight, talkative improv then the disc’s finest moment is the second piece here, the duo of Prévost and Sebastian Lexer, who utilises his piano+ set-up of software-extended live piano. Here that collision of the old and the new comes to the fore, quite beautifully. As Prévost bows grating tones from the rim of small cymbals so they dissolve into long clear tones from Lexer, and as the heat rises and activity begins to build so seismic crashes on the inside of the piano, amplified and warped by the computer algorithms smash jagged gaps through the shimmering percussion. This track, for me, showcases the sudden, cold indifference of technology’s impact on the tradition of the piano by adding in further the elemental simplicity of the bowed metals. The music all folds together perfectly, as in the first track, but for me its the way that the friction between the old and the new, the acoustic and the electronic both combine and react to create one piece of exceptional music that seethes with energy.

The final track here though, the first duo meeting of Parker and Lexer just frustrates me a little. Parker chatters his way through the piece, which was recorded at Café Oto last January, just as Lexer mixes everything from gamelanesque chimes to rapidly tinkling ivories to billowing clouds of gaseous colour. Whilst there is a connection between the pair that remains solid throughout, I find myself wanting more from Parker than the fluttering twists of tone. I want him to engage with the depth and variety of Lexer’s sound so much more, as Prévost had managed in the previous track. I want him to be warped out of shape by the flying shards of explosive clay, reshaped by the youth of technology, pushed into new ground, but it doesn’t really happen. What we get is Evan Parker flying through some incredibly intricate, equally rapid patterns of soprano sax with Sebastian Lexer finding an array of textures, abrasions and mini explosions to place alongside them. It all flows organically again, there is no sense of a struggle, but that’s probably what frustrates me. I guess I want Parker to feel pushed and prodded by the digitally processed piano, I want his approach to be altered by the onslaught of technology. I want his sax to be sucked in by Lexer’s microphones and spat back out into the mix reshaped and remodelled, so leaving him to adapt, find a balance, but it just doesn’t feel like that. Parker holds his ground, maintains his approach. While the Prévost/Lexer duo saw the two meet each other halfway and let the music spiral upwards here it feels like Lexer finding interesting ways to combine with Parker while his elder collaborator just continues along his way. All together then, this is a really interesting album that at its best really hits some high notes, and at its worse disappoints a little just as it is perfectly satisfying.